rebellen

Har haft lite småångest över kvällens klädval. Ska uppträda med mitt storband, en dansspelning på tre-fyra timmar. Har haft samma klänning ett par gånger innan, så det var väl dags att försöka leta upp något nytt. Hittade en väldigt enkel, röd, rak klänning längst in i garderoben som jag tänkte sy fast ett svart band under bysten på, fattig som man är. Så, svart band inhandlades, och sen var det bara att strosa lite i köpcentrat kvar innan vi skulle hem. Sen gick jag in på Åhléns. Och där... nedsatt från 500 till 300 kronor...världens finaste, mörkblå klänning, axelbandslös, tyllig med band i midjan.

Där sprack min veckobudget... Men det var det klart värt. Jag kan äta upp den röda klänningen.

Ikväll är jag ledig. Alla skriftliga examinationer är inlämnade och inte förrän imornbitti får jag reda på nästa examination. Det känns skönt och lite främmande. Funderar på att gå till konsum och köpa nåt goth att äta bara för att fira. Det är ju oreglerat näringsintag under tentaveckor. Jag har haft tentavecka i snart en månad...

Det blir morgonpromenader i sommar.

Jag hämtade ut min godkända tenta idag förresten. Maxpoäng var 26, för att få VG skulle man ha 20, godkänt 16. Jag hade 16 poäng. Kollade resultatsfördelningen på tentan också; 7 godkända, 8 underkända, inga VG. Där satte de dit oss.

Just nu har jag den största arbetsbördan jag någonsin haft som student. Jag sitter och skriver i princip dygnet runt på mina examinationer. Den första, på fem sidor, lämnades in igår. De två andra, på åtta resp. fem sidor, ska lämnas in på torsdag. Samtidigt har jag haft examination på kvällskursen, vilket resulterade i trettio schyssta sidors portfolio och en munta. På onsdag nästa vecka har jag en muntlig tenta till. På måndagen den nionde har jag en bautasalstenta.

Börjar bli apatisk. Undrar vad jag skriver egentligen. Det ska bli spännande att se. Risken finns att händerna har flyttats två steg åt vänster på tangentbordet utan att jag har märkt något...

De sista självande veckorna av vårterminen är kvar. Jag sitter och kämpar med tre hemtentor och plugg inför en salstenta och ångest inför en munta innan sommarlovet hägrar.

Jag kan nu kanske berätta lite i vida ordalag hur det kom sig att jag skaffade mig dödsfiender. Alltså, det var en gång...

Äh, jag ska nog fortfarande inte nämna för många detaljer, men jag "råkade" (jag och min stora käft...) säga till ett par arbetande lärare som diskuterade sina elever högt och tydligt på bussen att de borde hålla käft. Detta togs väl inte emot på det ödmjuka sätt man skulle kunna hoppas på utan jag fick veta att jag "skulle gå och lära mig något vettigt istället" på min lärarutbildning.

*visslar*

Vi får se var det hela leder. Det ryktas om ett rektorsmöte angående dessa, men jag har släppt tråden och beblandar mig inte längre. Jag tycker väl inte jag har gort sådär jättemycket fel.


Det var lite spänd stämning på pendelbuss- och tåg efter detta...

Jag håller på att skriva på min portfolio som ska vara inlämnad idag klockan fem. Det ungefär tre timmar kvar...
Jag kan inte sluta! På en 7,5 hp-kurs (dvs 5 poäng i gamla systemet) har jag nu skrivit över 25 sidor! Det kan inte vara meningen att det ska bli så mycket... Helt galet...

På en och samma dag skaffade jag mig dödsfiender och blev godkänd på fucking jävla kuktentan.

Angående dödsfienderna kan jag nog bara säga att nästa veckas bussresa till och från praktiken kommer att kännas något ansträngt...

Idag fyllde mitt månadsbusskort två dagar. Det kostade över 600 kr att köpa och det var nästan en månad kvar på det. Jag är tvungen att ha ett eftersom jag åker över 10 mil om dagen med kollektivtrafiken för att ta mig ut till praktikplatsen. I morse tappade jag det någonstans mellan Skänninge och Vadstena.

BAJS!!!

Jag hatar naturen. Och naturen hatar mig.
Idag fick jag mitt fjärde road kill, en stackars liten fågeljävel som tyckte det passade sig att köra in i mitt däck medan jag körde på motorvägen.

Tidigare har jag kört över en hare (det var mitt i natten på en åker och jag körde, av rädsla för att köra över ett djur, i knappt 50 knyck på en sjuttiväg ), en duva (jag lyckades döda mamma duva en solig förmiddag. Pappa duva satt ensammen på lyktstolpen ovanför mordplatsen i flera månader efteråt och blängde på mig när jag kom körandes) och en padda som var så stor att det var läskigt.

Jag blev godkänd på fuckinjävlakukuppsatsen men underkänd på tentan med några poäng bara. Men den ska jag göra om på fredag och då ska jag för #¤%&& klara skiten. Huvudsaken är att uppsatsen blev klar. Resten kan jag leva med.

Om allt går min väg, är jag färdig till jul. Jag måste bara klara alla tentor tills augusti först, annars får jag inte läsa sista kursen. Hårda bud i Mellerud... men jag har bara två tentor efter mig, så det torde vara lätt fixat. Hejja mig...

Jag frågade den där karln jag bor ihop med om min rumpa såg stor ut i den nya jackan jag hade.
Han blev tyst några sekunder och sen sa han:
- Ja, lite....fast på ett bra sätt!

Det är inte så värst mycket jag är rädd för. Jag är klädsamt fobisk mot spindlar, men det är ju alla så det räknas inte. Däremot upptäckte jag häromdagen att min hundrädsla trappats upp. Pratade gamla minnen med en vän och då nämnde jag att jag, min bror och paps blev överfallna av två schäfrar när jag var liten. Paps blev biten och fick åka till akuten, medan vi klarade oss från bett. Däremot blev jag paniskt hundrädd i flera år efteråt. Jag kommer särskilt ihåg de gångerna vi åkte tåg och var tvugna att passera husdjursvagnen för att komma till bistron. Hjärtat dunkade, svetten kom krypande och jag höll andan och pep förbi den hund som låg och sov fridfullt under ett bord. Samma rädsla kröp över mig igår när jag skulle passera en stor mastiffaktig hund på bussen. Jag blev så arg på mig själv att jag tillät mig att bli rädd. Den var dessutom en handikapphund, med sele och grejer på ryggen, så risken att den skulle överfalla mig var tämligen liten.

Det jag egentligen tänkte skriva om var min tandläkarrädsla. Det är väl en av mina tre rädslor. Jag har väl egentligen inte varit skiträdd och så, utan mest trott att jag i mitt inre sjåpade mig. Jag fick i fredags en infektion i tandköttet där de fucking jävla kukvisdomständerna kommer upp. (Det är typ fjärde gången det händer och nu börjar de behandlande tandläkarna muttra något om utdragning. Vi får väl se hur det blir med den saken..) i måndags fick jag en akuttid för att spola rent och, som jag trodde, få ett recept på antibiotika och bli bra inom några dagar. Jag kom in till mottagningen, satte mig i stolen och fick fyra händer nedborrade i käften med alla möjliga sorters instrument. Och det gjorde ont. Skiiiitont. Jag försökte signalera att de skulle sluta för att jag skulle kunna andas, ta nya tag och stålsätta mig för att lättare kunna hantera smärtan, men de vägrade. Jag fick tillslut nästintill slå bort deras händer så att jag skulle kunna andas. Tårarna kom och jag låg och hulkade medan de grävde sig djupare ner i min mun... Det tog lyckligtvis inte så lång tid, men han, tandläkarjäveln, vägrade skriva ut antibiotika eftersom det var så pass lokalt och "det kan ju bildas något som heter resistenta bakterier". Det skulle kanske ge med sig inom några dagar. Om inte annars, skulle jag komma tillbaka och göra om hela proceduren.

Skulle inte tro det. Har det inte gått över tills imorn ringer jag paps och ber honom skriva ut något bredspektrapenicillin. Jag kommer inte gå tillbaka dit.

Och ja, detta blev ett blogginlägg i ett mer terapeutiskt syfte.

Nu har jag massor av katter hemma. I vår pyttetvåa huserar numera tre grå av olika storlekar och nyanser. Jag hade ju två från början och nu är jag kattvakt åt Sixten, tio månader och redan tyngre än mina katter tillsammans (nästan...).
Mina kreatur gillar inte Sixten. Det har inte Sixten förstått.

Just nu pågår arga leken i köket. Min Gris verkar vinna.

Ja, ni trogna läsare (bägge två...) har väl redan insett att eftersom bloggfrekvensen ökat sista veckan har det varit tentaperiod för min del. Nu är alla tentor slut för den här gången. Nästa gång är i början av juni, sen ska jag ha sommarlov. Det är mitt sista sommarlov som student, tänka sig. Sen är jag sommarlovsledig lärare.

Det hade varit skönt att klara av både jävlahelveteskukuppsatsen och salstentan. Chansen finns ju. Vi väntar med spänning på resultatet. Under tiden ska jag hinka i mig lite vin, äta lite gott och träffa vänner.

I morse ställde jag klockan jättefel. Jag skulle ha examinerande opponering kl 08.15 och trodde jag skulle vakna av mobilens pipande kl 07.00. Haha... 08.00 ringde den och jag hade varken skrivit ut uppsats eller erratalista, det var två decimeter nysnö som inte var bortplogat från cykelbanorna och jag luktade svett under armarna. Men jag hann (nästan) i tid, fixade utskrifterna medelst en kompis som lämnade över papprena likt en stafettpinne vid ingången och stapplade svettig och morgonandedräktig in i grupprummet någon minut för sent bara.

Nåja, opponeringen gick visst bra, så får vi se om den är godkänd eller inte i ett senare skede.

Jag läste någonstans att i en blogg, där ska man inte skriva vad man gör, utan vad man tycker. Men jag tycker jättelite... jag är assämst på att tycka grejer. Jag är inte politisk aktiv och vet inte i vilken ände av den politiska färgskalan jag står på grund av att jag inte tycker särskilt mycket om nåt. Visst, jag kan väl tycka att alla ska ha det bra och det ska vara miljöbilar på vägarna och det ska vara fred på jorden och yadayada, men det är sällan något som vållar debatt. Det har väl nåt att göra med att man är den bekräftelsejunkie man är...

Fast nu börjar jag tycka att jag ska pallra mig till sängs. Så det gör jag nu. Om en liiiiten stund. Ska bara...

Eller, the förkylning of the damned.
Eller the damn förkylning.
Eller lord of the förkylning.
Dansar med snor.
Snorar med vargar.
Titta vem snorar nu.
One night in snor...
Förkylning with a vampire.
Eller interview with a förkylning.


Haha, jätteroligt, verkligen. Den drog sig bara tillbaka för att samla mer krafter.
Nu åker min hjärna ut genom näsan.

Men fuckingjävlakukuppsatsen blev klar imorse klockan sex och inlämnad i god tid en timme före deadline.

Igårkväll, lagom till Perellis vinst (...), fick jag ont i halsen och nästäppa. I morse gjorde kroppen ont som om jag hade feber. Kollade och hade 37,2. Tog en alvedon, handlade kattmat, åt en macka och nu är det inget kvar. Inget ont, ingen snuva, inget ingenting. Var det allt? Jag börjde se framför mig hur jag låg nerbäddad framför tv:n med skräpserier och varm kycklinsoppa i några dagar. Men där gick jag bet.

Jag träffade en sex veckor gammal Ebbe häromdagen. Han såg ut som en liten fågelunge och luktade pyttebäbis. Jag fick hålla honom vid några tillfällen och jag trodde i min enfald att man (i a f jag) skulle ha några medfödda mammaskills och direkt veta hur man ska hålla huvudet och allt det där för att inte ungen ska glida iväg eller kvävas av mitt hår i ansiktet, but nooo. Jag kände mig stel och tafatt och hade inte en susning om hur man håller i en liten pytting.

Nåja, det är ju inte aktuellt än på ett tag. Fast det var rätt mysigt att prova.

Det är löööööördag! Jag har sovit hur många timmar som helst inatt och är pigg som ett lärkträd. Ska försöka (jo, på allvar) att skriva lite på min fucking jävla kukuppsats, träffa lite kompisar och sedan ska jag sjunga inför massa folk igen på en danstillställning.

Mer storbandsjazz åt folket.