rebellen

Det är inte så värst mycket jag är rädd för. Jag är klädsamt fobisk mot spindlar, men det är ju alla så det räknas inte. Däremot upptäckte jag häromdagen att min hundrädsla trappats upp. Pratade gamla minnen med en vän och då nämnde jag att jag, min bror och paps blev överfallna av två schäfrar när jag var liten. Paps blev biten och fick åka till akuten, medan vi klarade oss från bett. Däremot blev jag paniskt hundrädd i flera år efteråt. Jag kommer särskilt ihåg de gångerna vi åkte tåg och var tvugna att passera husdjursvagnen för att komma till bistron. Hjärtat dunkade, svetten kom krypande och jag höll andan och pep förbi den hund som låg och sov fridfullt under ett bord. Samma rädsla kröp över mig igår när jag skulle passera en stor mastiffaktig hund på bussen. Jag blev så arg på mig själv att jag tillät mig att bli rädd. Den var dessutom en handikapphund, med sele och grejer på ryggen, så risken att den skulle överfalla mig var tämligen liten.

Det jag egentligen tänkte skriva om var min tandläkarrädsla. Det är väl en av mina tre rädslor. Jag har väl egentligen inte varit skiträdd och så, utan mest trott att jag i mitt inre sjåpade mig. Jag fick i fredags en infektion i tandköttet där de fucking jävla kukvisdomständerna kommer upp. (Det är typ fjärde gången det händer och nu börjar de behandlande tandläkarna muttra något om utdragning. Vi får väl se hur det blir med den saken..) i måndags fick jag en akuttid för att spola rent och, som jag trodde, få ett recept på antibiotika och bli bra inom några dagar. Jag kom in till mottagningen, satte mig i stolen och fick fyra händer nedborrade i käften med alla möjliga sorters instrument. Och det gjorde ont. Skiiiitont. Jag försökte signalera att de skulle sluta för att jag skulle kunna andas, ta nya tag och stålsätta mig för att lättare kunna hantera smärtan, men de vägrade. Jag fick tillslut nästintill slå bort deras händer så att jag skulle kunna andas. Tårarna kom och jag låg och hulkade medan de grävde sig djupare ner i min mun... Det tog lyckligtvis inte så lång tid, men han, tandläkarjäveln, vägrade skriva ut antibiotika eftersom det var så pass lokalt och "det kan ju bildas något som heter resistenta bakterier". Det skulle kanske ge med sig inom några dagar. Om inte annars, skulle jag komma tillbaka och göra om hela proceduren.

Skulle inte tro det. Har det inte gått över tills imorn ringer jag paps och ber honom skriva ut något bredspektrapenicillin. Jag kommer inte gå tillbaka dit.

Och ja, detta blev ett blogginlägg i ett mer terapeutiskt syfte.