rebellen

Jag hatar naturen. Och naturen hatar mig.
Idag fick jag mitt fjärde road kill, en stackars liten fågeljävel som tyckte det passade sig att köra in i mitt däck medan jag körde på motorvägen.

Tidigare har jag kört över en hare (det var mitt i natten på en åker och jag körde, av rädsla för att köra över ett djur, i knappt 50 knyck på en sjuttiväg ), en duva (jag lyckades döda mamma duva en solig förmiddag. Pappa duva satt ensammen på lyktstolpen ovanför mordplatsen i flera månader efteråt och blängde på mig när jag kom körandes) och en padda som var så stor att det var läskigt.

Jag blev godkänd på fuckinjävlakukuppsatsen men underkänd på tentan med några poäng bara. Men den ska jag göra om på fredag och då ska jag för #¤%&& klara skiten. Huvudsaken är att uppsatsen blev klar. Resten kan jag leva med.

Om allt går min väg, är jag färdig till jul. Jag måste bara klara alla tentor tills augusti först, annars får jag inte läsa sista kursen. Hårda bud i Mellerud... men jag har bara två tentor efter mig, så det torde vara lätt fixat. Hejja mig...

Jag frågade den där karln jag bor ihop med om min rumpa såg stor ut i den nya jackan jag hade.
Han blev tyst några sekunder och sen sa han:
- Ja, lite....fast på ett bra sätt!

Det är inte så värst mycket jag är rädd för. Jag är klädsamt fobisk mot spindlar, men det är ju alla så det räknas inte. Däremot upptäckte jag häromdagen att min hundrädsla trappats upp. Pratade gamla minnen med en vän och då nämnde jag att jag, min bror och paps blev överfallna av två schäfrar när jag var liten. Paps blev biten och fick åka till akuten, medan vi klarade oss från bett. Däremot blev jag paniskt hundrädd i flera år efteråt. Jag kommer särskilt ihåg de gångerna vi åkte tåg och var tvugna att passera husdjursvagnen för att komma till bistron. Hjärtat dunkade, svetten kom krypande och jag höll andan och pep förbi den hund som låg och sov fridfullt under ett bord. Samma rädsla kröp över mig igår när jag skulle passera en stor mastiffaktig hund på bussen. Jag blev så arg på mig själv att jag tillät mig att bli rädd. Den var dessutom en handikapphund, med sele och grejer på ryggen, så risken att den skulle överfalla mig var tämligen liten.

Det jag egentligen tänkte skriva om var min tandläkarrädsla. Det är väl en av mina tre rädslor. Jag har väl egentligen inte varit skiträdd och så, utan mest trott att jag i mitt inre sjåpade mig. Jag fick i fredags en infektion i tandköttet där de fucking jävla kukvisdomständerna kommer upp. (Det är typ fjärde gången det händer och nu börjar de behandlande tandläkarna muttra något om utdragning. Vi får väl se hur det blir med den saken..) i måndags fick jag en akuttid för att spola rent och, som jag trodde, få ett recept på antibiotika och bli bra inom några dagar. Jag kom in till mottagningen, satte mig i stolen och fick fyra händer nedborrade i käften med alla möjliga sorters instrument. Och det gjorde ont. Skiiiitont. Jag försökte signalera att de skulle sluta för att jag skulle kunna andas, ta nya tag och stålsätta mig för att lättare kunna hantera smärtan, men de vägrade. Jag fick tillslut nästintill slå bort deras händer så att jag skulle kunna andas. Tårarna kom och jag låg och hulkade medan de grävde sig djupare ner i min mun... Det tog lyckligtvis inte så lång tid, men han, tandläkarjäveln, vägrade skriva ut antibiotika eftersom det var så pass lokalt och "det kan ju bildas något som heter resistenta bakterier". Det skulle kanske ge med sig inom några dagar. Om inte annars, skulle jag komma tillbaka och göra om hela proceduren.

Skulle inte tro det. Har det inte gått över tills imorn ringer jag paps och ber honom skriva ut något bredspektrapenicillin. Jag kommer inte gå tillbaka dit.

Och ja, detta blev ett blogginlägg i ett mer terapeutiskt syfte.

Nu har jag massor av katter hemma. I vår pyttetvåa huserar numera tre grå av olika storlekar och nyanser. Jag hade ju två från början och nu är jag kattvakt åt Sixten, tio månader och redan tyngre än mina katter tillsammans (nästan...).
Mina kreatur gillar inte Sixten. Det har inte Sixten förstått.

Just nu pågår arga leken i köket. Min Gris verkar vinna.